Recensioner

START
PROJEKT
TRÄFFAR
KONTAKT
RECENSIONER
BACKSPEGELN
FÖRENINGEN
PROTOKOLL
KALENDERN
GÄSTBOKEN
BLI MEDLEM
MMH
GARF
MARATONLISTA

 

 
Artrock i Stadsträdgården, Lidköping 15/7-2010  
(Recension från Artrock.se)
 
 
Text: Staffan Vässmar
Foto: Conny Myrberg
          Sanna Vässmar
        
De musikaliska förutsättningarna för att den andra upplagan av ”Artrock i Stadsträdgården” skulle bli en stor succé kändes långt i förväg ganska så givna, med en på förhand mycket intressant lineup. Däremot var de vädermässiga förutsättningarna (åska, regn och blåst) väldigt osäkra, och såg tyvärr länge ut att fullständigt omöjliggöra ett genomförande av festivalen. Vår egen färd upp till Lidköping föregicks av täta telefonkontakter med folk på plats innan vi vågade oss iväg. Det gräsliga vädret följde oss under resan och det var först när vi började närma oss Vänerstaden som det sprack upp och det för första gången såg någorlunda gynnsamt ut. Väl framme vid festivalområdet i den vackra Stadsträdgårdsparken mitt i centrala Lidköping, sken solen med full kraft och värme.
Johan Randén Trio / Shut up & play
 
Först ut denna gång är Johan Randén Trio, som denna gång även går under namnet ”Shut up & play”. Johans band har under de senaste åren innehållit lite olika musiker, men grundstommen har hela tiden varit Johan själv samt trummisen Bengan Andersson. För dagen består trion av dessa båda herrar samt av den ”gamle” basräven Björn Millton från 70-talsbandet Salt. Således läggs ytterligare en ytterst skicklig och välmeriterad bassist till den skara med musiker som Johan omger sig med.
 
Vid gigets inledning kommer Johan inskuttande barfota på scenen, med gitarren i högsta hugg och drar igång första låten, som för övrigt bara heter ”Ny låt”. Musiken som Johan Randén Trio spelar får väl betecknas som en mycket intrikat och välspelad fusionvariant, men som faktiskt både är lättlyssnad och mycket underhållande. Rent musikaliskt är det Randén som håller i ”taktpinnen” och för musiken framåt, men både Bengan Andersson och Björn Millton är så rutinerade musiker så de följer med lätthet honom i alla de vändningar och utsvävningar som låten innehåller. Ljudet är redan från start precis lagom högt och väl avvägt mellan instrumenten, så det hela blir en mycket behaglig ljudupplevelse.
 
De yttre ramarna för Johan Randén Trios musik verkar vara ytterst flexibla och flytande, och det mesta i låtarna handlar om lekfullhet och improvisation, vilket inte minst visar sig i låt nummer två, som har det lite intetsägande namnet ”Jam” eller ”Shufflelåt”. Jag har följt Johan Randéns musikaliska utveckling på nära håll, ända sedan han som nioåring skrev och spelade in avancerade fusionlåtar i sen egen hemstudio, via flera bejublade framträdanden som elvaåring med hårdrockbandet Freak Kitchen nere på Sweden Rock Festival. Har under åren hört närmast otaliga demoinspelningar och alternativa tagningar till hans båda studioplattor, samt haft förmånen att få tjuvlyssna på materialet ifrån hans kommande platta, men aldrig har jag hört Johan spela så bra som han gör i detta nu. Han har en gudabenådad teknik och frasering i sitt spel, men det som jag framförallt känner att han har utvecklat, är hans förmåga att skapa stämningar i musiken genom att använda sig av många olika typer av ljud och effekter. Han varierar också sitt spel genom att använda sig av både plektrum och fingerspel, samt att även använda sig av båda teknikerna samtidigt. Rent tekniskt är inte musiken lika fullt så invecklad som den var förr, även om han emellanåt bränner av gitarrsolon som får nackhåren att stå rätt upp av vällustsrysningar, men den är ändå minst lika avancerad som förr genom att han varierar sitt spel och musiken så mycket genom olika stämningar, fraseringar, ljud, tekniker och känslor.
 
 
Grundstrukturerna till tredje och sista låten ”Steely fan”, skrev Johan och de andra båda musikerna kvällen innan, då de för första gången på ett par veckor repade ihop. Som namnet antyder är denna låt en stilla flirt med ett av Randéns gamla favoritband Steely Dan. Här handlar det precis som i tidigare spår om ytterst välspelad och variationsrik fusion, men ändå med känsla och stämning i fokus. Bengan Andersson och Björn Millton visar i denna låt igen vilka fantastiskt skickliga instrumentalister även de är, och matchar Randéns talang till 100 %. Tyvärr blev detta gig inte så långt som man skulle ha önskat sig (endast 30 minuter), då Randén samma eftermiddag var tvungen att åka iväg på turné med tjejerna i Timotej, där han för övrigt är både gitarrist och kapellmästare.
 
Johan Randén Trio inleder ”Artrock i Stadsträdgården” på ett mycket högkvalitativt sätt, och detta har gjort att den vid detta laget ganska så stora publiken verkar vara mycket nöjd och mer än nyfiken på fortsättningen.
 
 
 
www.myspace.com/johanrandenmusic
 
8 / 10
 
 
 
 
 
 
Introitus
 
Nästa gäng ut på scenen denna torsdagskväll är Vansbrogänget Introitus.
Detta band får väl närmast betecknas som rena familjeangelägenheten då fyra av medlemmarna bär samma efternamn.
 
Grundare och huvudkompositör i Introitus är keyboardisten Mats Bender. Han har skrivit musik ända sedan 70-talet, och nu har dessa kompositioner blivit kompletterade av frugan Anna Jobs Benders lyrik. Första plattan ”Fantasy” släpptes för två år sedan och fick fina omdömen och recensioner från många olika håll, inte minst här på Artrock.
 
De musikaliska grunderna i Mats Benders kompositioner har sina rötter både i det symfoniska 7o-talet, samtidigt som de har tydliga influenser från traditionell Svensk folkmusik. Dessa ingredienser kombinerar han på ett snyggt sätt, och slutresultatet blir klart välljudande med stor variation när det gäller känsla, intensitet och stämningar i musiken. Anna Jobs Bender har en vacker och klar röst vilken hon använder sig av med stor känsla och inlevelse. En rolig detalj med Introitus är kombinationen av de lite mer ”mogna” musiker som här representeras av de båda makarna Bender, och en yngre generation representerade av deras dotter Johanna på bakgrundssång, keyboards och diverse percussion, samt sonen Mattias på trummor.
Att flertalet i bandet tämligen nyss eller ganska snart ska passera 20-strecket är det inget som det märks så speciellt mycket av, annat än att vissa emellanåt verkar lite nervösa. Rent musikaliskt är samtliga medlemmar i Introitus rejält skickliga på sina instrument, men den som utmärker sig mest är nog ändå multiinstrumentalisten Henrik Björlind på gitarr, dragspel, sång, percussion, flöjt, mm.
 
Var själv helt oinlyssnad när det gäller Introitus musik innan denna konsert, så mina förväntningar var väl inte så höga i förväg, men jag överraskades klart positivt redan från första låten. Har tyvärr inte haft tillgång till någon setlista när detta skrivs, men av vad jag kommer ihåg var samtliga spår, utom ett från debutcd:n ”Fantasy”. Från kommande plattan ”Elements” spelades ett spår, som var lite tyngre än de äldre låtarna och där vi till publikens glädje fick se en vilt headbangande gitarrist i de tyngre och massivare partierna.
Mats Benders kompositioner pendlar ofta mellan ganska så lugna, vackra och sökande partier, och mer symfoniska och bombastiska partier, där Anna Jons Benders röst lyfter musiken på ett snyggt sätt. Arrangemangen känns väldigt professionella och genomarbetade, samtidigt som de känns väldigt gemytliga. Bitvis är musiken otroligt vacker och välkomponerad, men emellanåt kommer det partier som inte är lika intressanta och det drar tyvärr ner helhetsintrycket en hel del.
 
Totalt sett en kul ny bekantskap, där bandet Introitus levererade ett bra och kompetent set låtar, som mestadels var mycket välspelade och bitvis klart intressanta. Vissa av musikerna i den yngre generationen utstrålade en viss osäkerhet och lite orutin, vilket inte är så konstigt med tanke på deras ringa ålder, ett extra plus i kanten dock till tidigare nämnda Henrik Björlind och den skicklige Mattias Bender bakom trummorna.
 
www.introitus.se
 
www.myspace.com/introitus
 
6 / 10
 
 
 
 
NevärlLäjF
 
Ännu en ny bekantskap fick jag ta del av denna torsdagskväll, när fusionbandet NevärlLäjf klev upp på scenen. Hade inte heller här hunnit lyssna in mig någonting i förväg, så gissa om jag blev överraskad av det som kom emot mig ur PA-systemet. Även i detta band är medelåldern rejält låg, men den musikaliska nivån extremt hög. Av vad jag har fått fram ifrån nätet bildades bandet 2005 som ett gemensamt skolprojekt i hemstaden Mora. Nu är man dock utspridda över större delen av vårt avlånga land, men man har trots detta hunnit lira en hel del ihop med bland annat Beardfish. Hösten 2009 släppte erkänt seriösa bolaget Musea killarnas debutcd, med det underliga namnet ”Klusterfloristen”.
 
Hur låter då NevärlLäjf, som för övrigt blir Fjällräven baklänges?? Likheter till tidigare nämnda band Beardfish går inte att komma ifrån, och då är det framförallt lekfullheten och humorn i musiken som känns gemensam. Musiken bandet spelar är en grymt komplex, experimentell, intrikat och helt instrumental fusionvariant med inslag av jazz, metal mm, mm, mm. Det känns som om det inte finns några som helst gränser eller tabun för vad NevärlLäjfs musik skulle kunna innehålla, och som musiker verkar de inte heller ha några gränser för vad de klarar av att lira.
Ej heller denna gång har jag haft tillgång till någon setlista, men hur skulle man kunna glömma så fantasifulla låttitlar som: ”Hem-o-röj”, ”Fusionlök”, vilka jag definitivt kommer ihåg att bandet lirade. Som sagt verkar det inte finnas några begränsningar i vad killarna skulle kunna ta sig för på scenen, och detta ihop med en lite lagom ”nördlook” gör att man bara måste älska detta band.
Jag kan gott och väl förstå de som tycker att bandets musik är avskyvärd, då den ställer ytterst stora krav på ett vidsynt musikaliskt sinne. Märkte en del i min närmsta omgivning som började skruva på sig besvärat redan efter ett par minuter, medan jag själv bara blev mer och mer imponerad för varje låt som framfördes. I vissa låtar är det regelrätt jazz och fusion som gäller, men så kommer det ett parti som har fruktansvärt mycket Frank Zappa över sig, för att i nästa sekund låta som King Crimson på steroider. ”Kyskhästsdisco” är just en sådan låt som på bästa sätt beskriver de tvära kast i bandets musik, som enligt min mening gör den så intressant. Skitfräckt tycker jag, men troligtvis åt helvete för mycket för den stora massan!
 
NevärlLäjf:  Fredrik Sommar: Bass    Tor Sandell: Keyboards    Martin Olsson: Guitars    Olle Karlsson: Drums    Daniel Björklund: Guitars
 
Hur killarna i bandet kan vara så tighta och samspelta samtidigt som man är utspridda över landet övergår mitt förstånd, men detta faktum vittnar ytterligare om dessa unga musikers kapacitet. Bandet körde nog igenom flertalet av låtarna från plattan, för vid en genomlyssning på bandets myspace känner jag igen spår som: ”Ove och det tjockaste sminket”, ”Kaskelottkotte” och ”Flourtantskosmos”.
Är du det minsta intresserad av band som ställer stora krav på musikalisk vidsynthet och experimentlusta, får du inte missa detta härliga band!
 
Kan så här efter tre band och headlinern Simon Says kvar att lira, bara gratulera Lidköpings Art Rock Sällskap till en välplanerad och positiv festival, där det bra ljudet och den behagliga volymen klart bidragit.  
 
 
www.nevarllajf.com
 
www.myspace.com/nevarllajf
 
7 / 10
 
 
 
 
Simon Says
 
Så har det till slut blivit dags för denna festivals headliner, Simon Says. De tidigare akterna har byggt upp en härlig stämning hos oss i publiken, allt inramat av en underbar miljö i den fina Stadsträdgården. Ovädret som hotade med att ställa till det rejält för arrangörerna har hållit sig borta och det märks att de musiker som har stått på scenen tidigare har varit nöjda med de förutsättningar som bjudits.
 
Simon Says, från Göteborg/Falköping bildades redan 1994 och anförs av Stefan Renström som förutom att han skriver det mesta av text och musik, ibland även ihop med andra bandmedlemmar, samt trakterar det mesta i instrumentväg.
Bandet gjorde enligt min mening 2009-års absolut bästa livegig (oavsett genre), då de framträdde på Frölunda Kulturhus förra hösten. Att det då var bandets livedebut märktes det absolut inget utav, utan hela bandet uppträdde på ett mycket professionellt sätt, och bandets musik etsade sig vid detta tillfälle in sig i min hjärna för all framtid. Hur ska man då klara av att matcha en sådan succé, kan man då undra??
 
Genast vid inledningen av giget, när ”& by the water” från andra plattan ” Paradise Square” drar igång inser jag att jag inte hade behövt ha några farhågor, då bandet kör igång med stor inlevelse och känsla. Simon Says musik har sina rötter i det progressiva 70-talet och visst känner man i bandets musik igen flera av de ganska tydliga inspirationskällorna: King Crimson, Emerson Lake & Palmer, Yes, Genesis, Kaipa mfl. De har dock hittat en egen nisch inom den symfoniska musiken och förvaltar arvet från sina 70-tals förebilder på ett föredömligt och ytterst kompetent sätt. Det verkade i inledningen ibland som om bandet hade lite problem med monitorerna på scenen, då det vid ett par tillfällen lät lite, lite otight. Dessa eventuella problem verkade försvinna, för fortsättningsvis var man lika suveräna som vid Frölundaspelningen.
 
En av de orsaker som enligt min mening gör Simon Says till ett så bra band, är inte bara att man alla är superkompetenta musiker, utan att man dessutom har ett låtmaterial som är av klassiskt 70-talssnitt. Låt nummer två denna kväll är det mästerliga stycket ”Suddenly the rain” från senaste plattan ”Tardigrade” och här styr / guidar Stefan Renström sina medmusiker genom de många gånger invecklade och tekniskt svåra passager som denna låt innehåller. Det är grymt häftigt att se en sådan skicklig musiker som Stefan, växla mellan att ena stunden lira mycket drivna och avancerade basgångar, för att i nästa stund växla över till keyboards samtidigt som han sköter baspedalerna med fötterna. Han har hela tiden koll på vad medmusikanterna har för sig, och kommunicerar med de andra på ett mycket professionellt vis.
 
En ytterligare detalj som jag tycker medverkar till att Simon Says låter så bra är, att sångaren Daniel Fäldt har en så skön och personlig röst. I vissa partier låter han lite ”ansträngd”, men detta ger bara hans röst lite egen karaktär. En annan detalj som höjer soundet lite extra är att Daniel spelar akustiska gitarr under samtliga låtar, vilket breddar ljudbilden och tillför musiken ytterligare en dimension.
 
Denna kväll bjuds vi i publiken på en helt ny och outgiven låt, detta genom den snygga och intrikata ”Needle´s eye”. Kommer så här i efterhand inte ihåg så många specifika detaljer om denna låt, men jag minns i alla fall att dess sound och kvalitet låg väl i nivå med de övriga låtarna som framfördes denna kväll.
 
Denna festivals absoluta höjdpunkt inträffar när det grymt stämningsfulla mastodontverket ”Brother where´you bound?” drar igång. Detta nästan 27 minuter långa epos är så fruktansvärt bra på platta, och när jag nu för andra gången får höra det live, tror jag knappt att det är sant. Denna låt innehåller precis allt det som definierar en riktigt bra symfonirocklåt, med variationsrikedom, känsla och med ett instrumenthantverk av världsklass. Efter denna musikaliska urladdning känner jag, att en bättre avslutning på en Artrockfestival kan man knappast få!! Men ännu är det inte helt slut, för efter den vanliga vändan ut i kulisserna, kommer bandet in och kör ”White glove” vilket definitivt avslutar giget.
 
När jag hör Simon Says på skiva och deras många gånger komplicerade och invecklade musik, inser jag hur vackra och stämningsfulla låtarna är, men jag inser samtidigt hur komplexa arrangemangen många gånger är. Att framföra dessa mycket långa låtar live kräver musiker av mycket hög klass, och en sak som slår mig är den fantastiska samspelthet och kommunikation som hela tiden fortgår mellan dessa musiker, vilket verkligen vittnar om vilken musikalisk nivå de befinner sig på. Ser med stor glädje och förväntan fram emot årets upplaga av Slottskogen Goes Progressive den 21/ 8, där Simon Says definitivt är ett av de mest intressanta banden.
 
 
 
 
 
Setlist:                                                                                                         Simon Says:
 
1.  &  by the water  (Paradise square)                                                       Daniel Fäldt:                      Vocals, acoustic guitar
2.  Suddenly the rain  (Tardigrade)                                                            Stefan Renström:               Bass, basspedals keyboards, vocoder,
3.  Needle´s eye                                                                                                                                     acoustic guitar
4.  Pilgrim´s progress  (Ceinwen)                                                               
5.  Under the seal (Ceinwen)                                                                      Jonas Hallberg:                   Guitars, bass                      
6.  Becomes a boy  (Inferno)                                                                      Mattias Jarlhed:                 Drums, percussion
7.  Tardigrade  (Tardigrade)                                                                       John Lönnmyr:                  Keyboards
8.  Brother where´you bound?  (Tardigrade)
9.  White glove  (Paradise square)  
 
www.paradisesquare.net
 
www.myspace.com/simonsayssweden
 
9 / 10
 
Staffan Vässmar

 

                            En kväll ” For musiclovers !! ” 22 Maj på ITALIA
 
Lidköpings Artrocksällskap ( LARS) arrangerade under lördagskvällen en konsertkväll i samarbete med Studiefrämjandet..
Arrangemanget sattes upp på Italiabaren och lockade en månghövdad publik..
 
Först ut på scen var Lidköpingstjejen, Elvira Vänerfors med sin sång och ett piano. Hon framförde 6 st egenkomponerade låtar och 2 st gamla jazzklassiker.
Hennes musik kan benämnas som jazzinspirerad lite progressiv pop. Publiken gav henne stort gensvar efter hennes framträdande. En särskild favoritlåt verkade publiken ha hittat direkt. ”Why do I see ghoosts” övertalades Elvira tämligen enkelt att framföra ytterligare en gång som extranummer.
 
Som andraakt under kvällen var föreningen LARS alldeles egna bidrag till den progressiva rockvärlden. Bandet heter ARTS och består av Stefan Sahl, sång och bas, Jessica Jonevad Bonté, gitarr, Mikael Bennerhed , keyboard och Dan Berglund, trummor.
Detta var deras debut ute i offentlighetens ljus så det var nog lite pirrigt innan de äntrade scenen. Stefan Sahl har komponerat musiken som framfördes i 3 st lite längre låtar. En instrumental och 2 st där Stefan förutom sitt basspel även lade på en hel del sång. Musiken låter lite 60 tal med ordentligt progressiva inslag. Låtarna hade starka melodier som publiken uppskattade.
Även ARTS fick ordentliga ovationer efter sitt framträdande.
 
Roligt med lokala inslag på scen men efter att ARTS avslutat sitt framträdande var det dags för kvällens huvudnummer. Bandet Overhead från vårt grannland Finland avslutade sin 10 dagars, Europaturné med att stanna till i lilla Lidköping.
Publiken fick bevittna en imponerande föreställning. Bandmedlemmarna var riktigt samspelta och de levererade en avancerad musik som pendlade mellan det mystiskt vackra och det riktigt medryckande rytmiska. Sångaren, Alex Keskitalo, som även spelade flöjt var den i bandet som stod för de teatraliska inslagen.
En riktig kanonkonsert med ett riktigt proffsband, tyckte nog alla i publiken.
 
Sammanfattningsvis en riktigt lyckad kväll och vi ser redan fram emot sommarens begivenheter. LARS kommer nämligen, även i år att arrangera en kväll i Stadsträdgården. Håll utkik !!

 

FOTO: Janne Wall

Jethro Tull i Göteborg...Recension kommer...

FOTO: Jonny Hofling
 
 

 

ARTROCK I STADSTRÄDGÅRDEN 16/7

 

 

FLER BILDER UNDER BACKSPEGELN !

 

 

Jethro Tull

Lisebergshallen 21/11-08

   

FOTO: Jonny Hofling

Med över 80 spelningar i bagaget under detta år kommer Jethro Tull till Sverige och Göteborg. Då hela tanken med denna turné är att fira 40-års jubileet bjuds vi mestadels på låtar från det sena 60-talet och första halvan av 70-talet. Konserten genomsyras av det fina ljudet och som vanligt instrumentalister i världsklass. Ian spelar flöjt som aldrig förr, och trots att man hört det tusen gånger undrar man hur i helsike han bär sig åt. Martins gitarrljud är som vanligt underbart och spelar gör han bättre för varje år som går. Doane Perry har klivit upp ordentligt på pallen som JT all time trummis. För mig var keyboard och bas hanterade av okända ansikten men även dessa visade sig vara utomordentliga musiker. Att Ian tappat rösten får vi leva med. Nu var det nog extra illa med tanke på antalet spelningar. Vi som älskar rösten han hade innan 84-turnén får helt enkelt njuta till det som finns inspelat... och det är ju en del.

 

 

 

 

Underbar stämsång och fina melodier. Musik som har 70-talets luftighet. Från vackra partier rycks vi med in i innovativa rytmdanser och keyboarden binder ihop alltsammans på ett förtjänstfullt sätt. Min favorit var nog Across The Ocean som man blir så där härligt glad av.

 

   

Även här ett band med många bra sångare. Magic Pie är breda och levererar stycken som pendlar från stämningsfullt till extremt gitarrspel. Kim Stenberg är en mycket fingerfärdig gitarrist och detta färgar musiken. Bandet blir nu tyvärr en stämma fattigare då Allan Olsen gjorde sin sista spelning med MP i Skövde.

 

Med en underbar energi tar Ritual oss med på en resa in i Tove Janssons skumma värld. Det märks att dom ägnar sej åt det som dom älskar mest. Dom hämtar musikalisk inspiration från flera genrer och lyckas väva samman detta till något mycket intressant. Patrik Lundströms röst är i vissa partier otroligt lik Freddie Mercurys. Dom avslutade med den över 26 minuter långa A Dangerous Journey.  Ett stycke som både lyriskt och musikalisk är en irrfärd där vad som helst kan hända.

 

 

 

 

IB-EXPO -07

En sällsynt anhopning av riktigt duktiga musiker! 

Isildurs Bane med gäster: Björn J:son Lindh, Christian Saggese, Luca Calabrese, Mike Keneally och nedan Pamelia Kurstin.

 

Det mycket märkliga instrumentet Theremin. Är det någon som är införstådd i hur det funkar 

så skriv ett par rader i gästboken.

Vi fick en mycket intressant kväll i Halmstad. När musiker som ligger på gränsen

till det begripliga i fingerfärdighet spelar blir musikupplevelsen till nåt större.

Helhetsupplevelsen blir en blandning av häpnad och overklighetskänsla.

Jag har nog inte riktigt smält detta ännu men en sak är säker...

Konceptet är suveränt. Man undrar vilka IB får dit nästa år.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skövde Långfredag 07

 

 

Electric Soul

 

En trio unga musiker som har en bit kvar till att bli fullfjädrade musiker... men ambitionen finns där. Musiken har tydliga rötter i den progressiva myllan och plockar man fram både tvärflöjt och munspel och ylar ihop med guran... ja då är man ute efter nått annat än att hamna på listor och i radio. Fortsätt så här grabbar så kan det bli hur bra som helst.

BLACK BONZO

 

 

       

Ett härligt gäng från Skellefteå . Musik gjord med finnes och en sångare som lyckas fånga nyanserna mellan raderna.  Med gammal hederlig klaviatur, en tight rytmsektion och underbart gitarrspel lyckas Black Bonzo trollbinda publiken och när sista låten har klingat ut står alla och önskar att framträdandet varit längre...

Vi får väl hålla oss till SLOTTSSKOGEN I GÖTEBORG 25 AUGUSTI

 

ABRAMIS BRAMA

 

ABRAMIS BRAMA kan sin sak. De levererar en ruggigt energirik musik, och få band har en så direkt och ärlig kontakt med publiken. Uffe levererar sången rakt ut till en publik som nästan står på scen och sjunger med. Gitarrspelet är som vanligt otroligt tight, Rob och Peo kan varandra utan och innan och denna symbios är själva kärnan i Abramis Bramas mystik.

 

Sugarglider

 

 

 

Generous Maria

 

 

 

 

 

Johan Randén och Mikael Bennerhed

 

Från och med den 1 September har Lidköping en ny livescen   för den riktigt intressanta musiken. I samarbete med Eddies och Studiefrämjandet har LARS nu kört igång STAIRWAY TO HEAVEN

Detta projekt fick en strålande start och ni som inte var där i fredags…

Kom den 6 oktober för detta är ett tillfälle man inte får missa att höra levande musik.

 

SYNKOPATERNA

 

SYNKOPATERNA med Johan Randén i spetsen bjöd på härlig fusion full av energi.

Med mycket glädje och musikalisk genialitet sätter killarna Eddies i gungning.

Otroligt nog fick ”stand-in-bassisten” noterna ett par dagar innan spelningen.

Johan visar trots sin ungdom att han är en av de skickligaste gitarristerna i landet.

Vad månde bliva av en sådan talang…

 

 

ABRAMIS BRAMA

ABRAMIS BRAMA är energi! Med en nästan magisk synkronisering

av fem ljudkällor tränger sej dessa killar rakt in i rocksjälen på lyssnaren.

Underbar sång på svenska och gitarrer som är förlovade…

Detta måste jag höra mer utav.

 

Ord & Bild: Dan Berglund

 

 

Slottsskogen goes progressive…

 

Band Of Joy

Ett synnerligen lämpligt namn på denna glädjesprudlande trio.

Med en skön blandning från musikens intressantare genres var detta gäng

festivalens glädjespridare med sin livskraftiga musikalitet och sitt underbara utspel.

 

 

First Band From Outer Space

Stor musik med mycket energi. Detta är musik för närmast meditativt lyssnande men tyvärr grötar ljudbilden ihop sej och den resa ut i yttre rymden som man upplever då man lyssnar   på bandets CD kommer aldrig till start. Jag tror personligen att en blygsam sänkning av volymen hade startat åtminstone mina raketer.  

 

Beardfish

Jag var smått förvånad…När jag hörde detta gäng på CD trodde jag att detta var musiker som varit med sen det begav s ej… Å andra sidan borde jag förstått med tanke på den intensiva spelglädjen och den närmast hyperaktiva inovationsförmågan att detta var unga musiker. Jag tycker att detta band har allt. Detta är ett band som kan bli hur stora som helst.  

   

Circus Maximus

Prog Metal… Med tonvikten på Metal om ni frågar mej. Detta är en genre som intresserar mej när det gäller band som har kraftig originalitet, genialitet och musikalitet som t.ex. Dream Theater och Queensryche. Jag tycker att Circus Maximus fastnar lite i dubbelkaggar och metallriff. Det jag står och saknar hela tiden är melodi. Med trots vad jag tycker så var detta bandet som drog in flest folk i tältet.  

 

The TANGENT

Detta är musiker som kan sin sak och dom gör det som förväntas av dom. Mycket bra…Men varför skaffar dom sej inte en sångare?  

 

 

Ord & Bild: Dan Berglund

 

 

P-FLOYD
På De la Gardie

Det var en helkväll som det svenska coverbandet P-Floyd bjöd på.

Publiken fick uppleva en kavalkad av välkända låtar från Pink Floyds repertoar.

Låtar från bl.a. Dark side of the moon, Animals, Wish you were here och The Wall

framfördes med stor inlevelse och publiken fick uppleva en stegrande känsla  som vid finallåten  nådde sitt klimax.

 

Ejvor Härling

 

Jan Stumsner i ett av sina många härliga solon. Det är inte många som

vågar sej på att kopiera Gilmour, men Jan vågar och han gör det otroligt bra.

 

Vad gäller sångprestationen så var det riktigt bra  både vad gäller

leadsång och kör. Hans Lundin prickar in den typiska floydkänslan och

Chatarina och Mattias Henningsson i kören är riktigt bra.

Det jag minns mest från kvällen är Jan Stumsners härliga solon och

Chatarinas fina utspel i hennes solopartier.

db

 

Samtliga bilder:

Dan Berglund där ej annat anges

www.bellgott.com

 

Sponsorer: