Min Musikaliska Historia

På denna sida är det tänkt att medlemmarna i LARS ska presentera sin musikaliska historia. Vad har de för tidiga minnen av musik? Vilka låtar har varit med att forma den musiksmak de har idag o.s.v.

Tredjen ut är Stefan Polzer från Skara boende i Stockholm.

I riktigt ung ålder minns jag inte så mycket, ja inte annat än att jag verkade gilla Lasse Berghagen, låtar som ”Ding Dong” och ”Jennie Jennie” hörde till favoriterna.

Nyss fyllda tio år besökte jag Scandinavium i Göteborg tillsammans med min mamma, detta var 1977 och vi var där för att titta på ABBA. Det var vad jag minns en mycket bra konsert. Minns också att jag och min kompis Pär även lyssnade på Sparks och Dr. Hook!

ABBA – Knowing Me, Knowing You http://www.youtube.com/watch?v=0ZwFDDdt-bY

Det var ungefär vid samma tid som vi upptäckte Kiss då jag köpte samlingsskivan ”Double Platinum”. Som så många andra tapetserade jag mina väggar (och tak) med hjälp av affischtidningen Poster, min stora idol var Ace Frehley, detta hängde med fram till 1981 ungefär, då var även tidningen Okej viktig som dök upp året innan.

Under en skolresa till Liseberg 1978 vann jag singeln ”5.7.0.5.” med City Boy, jag minns att jag diggade både a och b sida rejält, men föga anade jag vilket stort inflytande just City Boy skulle ha på mig lite längre fram i livet. Idag anser jag dem att vara ett av de bästa band som någonsin existerat!

Min bror var ett par år äldre och med hjälp av honom upptäckte jag Black Sabbath, Deep Purple, Budgie, Rush, Kansas och många andra. Detta utvecklade sig under de första åren av åttiotalet till en lite mer ”egen identitet” med band som Rainbow, Whitesnake, Thin Lizzy, Dio, AC/DC, Van Halen, Def Leppard, Demon, Magnum, Gary Moore, Saxon och kanske framförallt Ozzy Osbourne. Jag blev här också en frekvent konsertbesökare och befann mig i Göteborg på konserter och skivletarresor som det kändes var och varannan vecka! Under åttiotalets fyra första år såg jag band som Rainbow, Dio, Whitesnake, Queensrÿche, Gary Moore, Kiss, Ozzy, Black Sabbath, AC/DC, Van Halen, Deep Purple, Europe – en del flera gånger och Ozzy fyra gånger under denna period!

Runt 1983 började akter med symftendenser smyga sig in alltmer med band som Asia, Magnum, Saga, Rush, Kansas och Demon med sin ”The Plague” platta - de kom att ta över allt mer.

Denna sida av rocken fullkomligt exploderade under de första månaderna av 1984 och jag slukade allt med band som Pallas, Marillion, Pendragon, IQ och Twelfth Night.

Nu var det full fokus på den brittiska samtida symfonirocken med nyss nämnda band i spetsen, tidningen Kerrang blev min bibel och jag upptäckte även band som Haze, Dagaband, Multi Story, Castanarc, Airbridge, Mach One, Solstice och många många fler. I mitten av åttiotalet började också de många resorna till London och det är med stolthet jag kan säga att jag sett de flesta av dessa band live (Pallas nio gånger, Marillion med Fish fem gånger, Pendragon fyra gånger, IQ fyra gånger osv).

Det var också här som skivsamlandet tog fart på allvar, när jag slutade gymnasiet 1985 hade jag två jobb, körkort och 14-dagarslön samtidigt som jag bodde hemma. Alla pengar gick till skivinköp och konserter. Skivkataloger slukades och det känns idag som om jag hämtade ut paket på posten var och varannan dag.

I samma veva snurrade jag även in på hederlig tysk symfonirock från sjuttiotalet, och jag är idag barnsligt förtjust i Eloy, Grobschnitt, Novalis och Jane med flera. Förresten så upptäckte jag Eloy lite av en slump, det var 1984 och jag hade på releasedagen ringt till Discos i Skövde och lagt undan liveskivan ”Real To Reel” med Marillion, en kompis som också var med (bl.a. som chaufför) blev så besviken då de exemplar de fått in inte räckte till honom, jag lät då honom köpa mitt exemplar då jag istället på grund av omslaget köpte nyutkomna ”Metromania” med just Eloy, jag föll pladask från första lyssning och har allt sedan dess varit en seriös lyssnare och samlare av Eloy.

Föga förvånande så började vi ju också att utforska den klassiska brittiska symfonirocken och kom snabbt att älska band som Yes, Genesis, ELP, King Crimson, Jethro Tull, Camel, Pink Floyd, Mike Oldfield och med tiden också lite mindre kända brittiska band som Druid, England och The Enid.

Symfonirocken blev ett gift och jag har genom åren utforskat och köpt skivor från olika grenar av symfonirockträdet, till exempel tysk Prog/Kraut med favoriter som nyss nämnda Eloy, Grobschnitt, Novalis, Jane, Guru Guru, Tangerine Dream och en uppsjö andra.

Också klassisk amerikansk symfonirock så som Kansas, Starcastle, Fireballet, Cathedral med flera har slukats.

Pomprocken ligger mig också mycket varmt om hjärtat, med amerikanska band som Aviary, Shooting Star, Airborne, Morningstar, Styx och Kanadensiska diton så som Rush, Zon, Alpha Centauri, Saga och FM.

Styx – Come Sail Away http://www.youtube.com/watch?v=BARLfUmyBJA

Även britterna var duktiga på pompig pop och rock och band som City Boy, 10 CC, Queen, RAF, Trickster, Be Bob Deluxe och Electric Light Orchestra går bara inte att förbise.

10CC – Art For Art’s Sake http://www.youtube.com/watch?v=bSPY7ZnLMLM

För övrigt så är just Kanada ett förlovat land vad gäller briljant rockmusik och band som stack ut var/är Wrabit, Prism, Stonebolt, Santers, Triumph och många fler. Under åren utvecklades också en kärlek till klassisk AOR, helst skall den inte vara nyare än 1983, någonting hände med soundet eter det och allt blev lite för polerat. Men klassiska band som Survivor, LeRoux, Touch, Foreigner, Journey och ett oänderligt antal till går bara inte att ignorera.

Den med AOR:en närbesläktade men mer slick och jazzigare Westcoasten med klassiska artister som Marc Jordan, Pages, Gino Vannelli, Airplay, Keane, David Roberts, Peter Allen slukades också. Detta är en genre jag idag ägnar mycket tid åt och jag driver idag en egen skivetikett (www.zinkmusic.com) tillägnad det klassiska westcoastsoundet. Detta har även lett till att jag även snöat in på Jazz och Westcoastfusion, det har väl med åldern att göra antar jag!

Ur AOR lyssnandet kom även många favoriter i det som idag kallas för hi-tech, band som Eight Seconds, Arrows, World Trade, Lodgic, Stabilizers är stora här hemma.

Jag lyssnar också en hel del på instrumental musik och filmmusik och jag vill gärna framhäva akter och kompositörer som Tangerine Dream, Vangelis, Mike Oldfield, Jean-Michel Jarre, Kitaro samt James Horner, Eric Serra, Trevor Rabin, Howard Shore och Maurice Jarre.

Under de första åren av 90-talet började symfonirocken bubbla i England och Sverige igen, ja även en del andra länder. Jag märkte att många av de jag kände inte kände till detta faktum (det fanns ju inget Internet) och tanken på att starta en tidning växte. Jag startade således symfonirockfanzinet Rivendell som kom ut med sju nummer med start 1993, ett tag var vi uppe i en upplaga om 700 exemplar, vilket gjorde göra den till den största i sitt slag i Sverige! Tanken med tidningen var att sprida ordet om symfonirocken, inte att vara för kritisk, vilket i och för sig var svårt då jag mest skrev om skivor jag ägde och köpte och band jag reste land och rike runt för att se och höra. Svenska favoriter blev inte helt oväntat Änglagård, Anekdoten, Landberk, Galleon, Masque, Manticore och Ritual med flera. Dessa band såg jag oräkneligt antal gånger och senare kom också band som The Flower Kings, Twin Age och Sinkadus med flera in i bilden.

Änglagård – Ifrån Klarhet Till Klarhet http://www.youtube.com/watch?v=vkii9u4Mna0

Bland de brittiska band som gjorde sig hörda vid denna tid var Galahad, Landmarq, Jadis, Final Conflict, Arena med flera och i USA dök band som Spock’s Beard, Glass Hammer, Crucible, Echolyn, Ad Infinitum upp.

90-talet såg ju även många nya svenska band som rörde sig i pomprockträsket, som till exempel A.C.T, Big Money, Kharma, The Ark och Zello. Mycket bra allihop, framförallt de två förstnämnda!

Jag gillar även artister som It Bites, The Fixx, Rupert Hine, Kate Bush, Kevin Gilbert, Talk Talk, Daniel Lanois, The Alan Parsons Project och mycket mycket mer, bara att jag orkar inte mer nu - en fingervisning i vilket fall.

För att summera det hela så skulle jag ta med mig dessa tio plattor till en öde ö, ja om jag nu bara fick välja tio att leva med (i alfabetisk ordning):

Eloy - Ocean
Gabriel Peter - Plays Live
Genesis - The Lamb Lies Down On Broadway
Grobschnitt - Rockpommel´s Land
IQ - The Wake
It Bites - Once Around The World
Marillion - Script For A Jester´s Tear
Pallas - The Sentinel
Rush - 2112
Twelfth Night - Fact And Fiction

De senaste två tre åren tycker jag att symfonirocken stagnerat en hel del, det händer liksom inget nytt, naturligtvis finns det undantag och gamla rävar som IQ och Eloy har båda levererat förstklassiga plattor, framförallt den senare är en mycket välkommen comeback. Priset för 2009 års bästa platta gr nog dock till amerikanska Dave Matthews Band och deras platta ”The Big Whiskey And The Groogrux King”, over and out…

Sponsorer: