Min Musikaliska Historia

Min musikaliska historia

Den tidiga barndomen har jag inte så mycket musikalska minnen ifrån förutom vid ett tillfälle i 4 klass när jag skulle vara med i skolkören i matsalen inför alla skolans barn. Tydligen blev det här för mycket för mig och jag var nära att svimma.

Ett tidigt minne är Björn Skifs när han sjöng "Michelangelo". Den låten lärde jag mig nån gång på mellanstadiet, tror jag. För övrigt i den åldern som väl bör ha varit tidigt 70 tal så gillade jag Ted Gärdestad. Kommer särkilt ihåg Lp:n "Franska kort".

Ett annat tidigt minne är en singel som morsan spelade. Hey Jude med The Beatles.

Mina kompisar förledde mig runt mitten av 70 talet in på lite annan musik. Yes och Genesis blev mina stora favoriter. Kommer ihåg att Genesis, "Seconds Out" var min första kontakt med gruppen. Än idag kan jag känna att många av dessa versioner är de jag föredrar. Favoritlåten på den här dubbleliveskivan var utan tvekan, Suppers ready.

Vad gäller Yes, så hade mina kompisar redan köpt många av skivorna. Ingen hade dock hunnit med att köpa den första, "Yes" och den andra, "Time and a word". Har alltid gillat de båda skivorna även om de lite senare skivorna nog blev ännu större favoriter. "Relayer" och "Tales from a topographic ocean" är nog mina favoritskivor bland Yes alster.

En musikalisk utveckling skedde åt flera håll efter att jag bekantat mig med dessa band. Åt rockhållet så har jag nog bara älskat Led Zeppelin. Älskar Robert Plants röst och blandningen mellan rock och blues har alltid tilltalat mig mycket.

Vangelis gjorde ju mycket musik tillsammans med Jon Andersson. Detta gjorde att jag lyssnade en hel del på hans musik. Jon Andersson har alltid varit min absoluta favoritsångare. Vangelis skiva Heaven and hell gick varm hemma och särskilt låten med Jon Anderssons fantastiska sång, So long ago so clear. Detta är det vackraste jag vet.

Joni Mitchell lyssnade jag också en hel del på. Skivan "Don Juans reckless daughter" och "Mingus" var två favoriter. Jaco Pastorius spelade bas på båda.

En annan väg i min musikaliska utveckling blev Frank Zappa, med allt vad det innebar. I början fastnade inte Zappa riktigt i mitt hjärta men det gjorde däremot en av hans följeslagare, George Duke. Älskade de partier i Zappas låtar där han fick utrymme, både vad gäller sång och klaviaturspel. Började inköpa hans soloskivor som ofta är fusion men lika ofta ganska enkla soulfunkskivor. Gillar alla men det finns väl de skivor som är lite väl enkla, det kan jag nog tycka.

När jag börjat intressera mig för soulfunken så vidareutvecklade jag även detta med att börja lyssna på väldigt svängig soul i stil med Dee Dee Bridgewater, Patti Austin.Luther Vandross osv.

Dee dee Bridgewater gjorde ett par plattor som producerats av George Duke och det var nog det som gjorde att jag fick upp ögonen för henne. Fantastisk sångerska.Älskade den här musiken, särkilt när den blandades upp med jazzpartier.

Det förde mig in på jazzrocken som jag tyckte svängde mer än något annat.

De band jag särskilt kommer ihåg är Brand X, med Phil Collins på trummor. Unorthordox behaviour är deras bästa skiva, tycker jag. Ett annat band som stod ut bland många var Return to forever, med de fantastiska musikerna Chick Corea, Al Di Meola, Stanley Clarke och Lenny White. Jag tyckte deras bästa skiva var Romantic Warrior. Weather Report, låten "A remark you made" var en stor favorit.

När vi ändå är inne på jazz så hade jag en period där jag tyckte att den allra bästa musiken kom från ett skivbolag som hette ECM. Jag tycker man kan karakterisera musiken som gavs ut på detta skivbolag som progressive jazz. En riktig favorit blev här Eberhard Weber. Jag brukar ibland säga att hans skiva "Silent feet" är den bästa skiva jag har.

En period i livet som jag nu inte riktigt förstår är åren när jag bodde i Göteborg. Jag lyssnade då på en del, som jag tycker idag, rätt kass musik, lite åt syntpophållet, Mr Mister, Ultravox osv.

Den här perioden gick rätt snart över i alla fall och jag kom in i den klassiska perioden. Här letade jag upp en massa requiem som jag tyckte var allra pampigast. Kommer ihåg att jag uppskattade Faurés requiem allra bäst.

Kommer också ihåg att det var en period när jag misströstade. Jag tyckte inte att det kom någon ny musik som jag gillade. Allt var bara kommersiellt skräp, Opeth var annars en grupp som jag hittade under den här perioden. Deras lugna partier i låtarna kan vara alldeles magiska. De har gjort en skiva som enbart är lugn, eller rättare sagt. Den är utan growl. Den heter Damnation. Rekommenderas !

Då startades "LARS" och världen öppnade sig.

Kan lugnt säga att vi upptäckt mycket go musik tillsammans.

Band som jag särskilt tagit till mig under vår upptäcktsresa är Änglagård, Maxophone, Simon Says och Anima Mundi.

Sen så finns det 1000 andra bra grupper som jag också älskat att höra.

Mvh

Tomas Vänerfors